Pänktti växer upp vid en onaturlig gräns, älven som skiljer Sverige från Finland, men som i första hand är en förbindelse mellan familjer och släkter 
som bor på båda sidor om vattnet. Här är smuggling en syssla som de flesta är inblandade i, inte minst Pänkttis egen far, smugglarkungen Otto, med kodnamnet »Spetsnäsan«.Pänktti växer upp vid en onaturlig gräns, älven som skiljer Sverige från Finland, men som i första hand är en förbindelse mellan familjer och släkter som bor på båda sidor om vattnet. Här är smuggling en syssla som de flesta är inblandade i, inte minst Pänkttis egen far, smugglarkungen Otto, med kodnamnet »Spetsnäsan«.
Bengt Pohjanen har skrivit en självbiografisk berättelse där vi får följa honom från födelsen till hans första skolår, i skuggan av kriget i Finland. Att födas in i den tornedalska identiteten är att ständigt marginaliseras, vara placerad utanför storsamhället. Men samtidigt befinna sig i en tusenårig mångkultur – ett gränsens tredje rum.
”Jag skulle kunna läsa ”Smugglarkungens son” många gånger. Varje gång jag slår upp den känns den ny, något som beror på språkets livskraft och den egensinniga humorn. Medan den svenska författarkåren alltmer stöps och stelnar som kylslaget stearin i förväntade former bränner Bengt Pohjanen sitt ljus i båda ändar. Det är oemotståndligt.”(Boel Söderberg, Nerikes Allehanda)
”Gossen som föddes utan språk har utvecklats till en språkets mästare. Man blir rörd, glad och tagen av Pohjanens lyhördhet, styrka och berättardjup.Tornedalens store son har åter talat. På renaste svenska.” (Kristina Gerkman-Kemppainen, Haparandabladet 13 juli 2007).
»Jag dimper ner i ett potatiskällarsvalt Tornedalen natten mot måndagen den 26 juni 1944, den första vardagen efter midsommarhelgen. Det är ingen bra tidpunkt att födas på. Mjölken smakar grönbete och någon gräddtårta blir det varken nu eller de första femton åren av mitt liv. Chokladtårta som surrogat ger mig mycket tidigt en känsla av att vara annorlunda. Mamma glömmer aldrig att beklaga mitt öde varje gång syskonens födelsedagar iras med gräddtårta, liksom vid andra tillfällen när födelsedagar kommer på tal. Tack vare kletig chokladtårta blir jag ofta berättad och dimper därmed rakt ner i vår berättarkanon, där jag alltid känner mig hemma. I övrigt är jag bara gäst i andras verklighet.«