Föredrag och texter finns även i Tiuku: http://liipetti.net/aviisi/ och Meänmaan TV: https://www.youtube.com/user/meanmaantv samt Raatiu väylänranta, arkiv: http://vaylanranta.thruhere.net/radio/taattori.html

Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd – i går, i dag och i morgon

Institutionen för språkstudier
Umeå universitet
20 april 2018

Jag måste fatta mig kort och ekonomiskt, så var uppmärksam! Jag är född 160 steg från tsarens röda streck och kungens svarta band, skriver på tre språk (svenska-meänkieli-finska), och är därför en gränsmänniska, vilket man inte blir genom att bo vid en gräns, utan genom att tala gränsens språk och höra hemma i mellanförskapet, tack vare språken. Tack vare, därför att det är här som vår egenartade litteratur, dramatik och konst föds.

När jag byter språk, byter jag mask, persona, men inte hypostas, jag förblir samma människa av samma väsen som alla människor oavsett språk, hudfärg, religion och kultur. ”Ihmisiä net oon netki”, sade min far smugglarkungen om alla möjliga jagade människor vi efter kriget gömde i mitt barndomshem och i skogshyddor.

Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd är temat idag.

Den rumsliga räckvidden går inte att fastställa, eftersom mellanförskapet, gränsens tredje rum, är Anaximandros’ Apeiron (τὸ ἄπειρον, “det oändliga”, “det obegränsade”, ”det är allt och inget bestämt”, arché, begynnelsen utan begynnelse, själva begynnelsen är gränslös, annars skulle någonting börja bortom arché, som också betyder herre, härskare. Över vad? Jo, över gränslösheten! Vår gränsfilosofi hör hemma i den här kontexten, och det som Sokrates och Platon benämner som a-topos, ett o-rum, ett icke-rum, där gränsöverskridandets ögonblick för människan närmare sig själv och alltings mening och begynnelse, där ingen tid är, enligt Sokrates, det plötsliga i a-topos, gränsens tredje rum, där Gud skapat universum, enligt gränsfilosofen Eugenio Trias. (Vilket vi sedan länge vetat: att det skedde på Toivolansaari, norr om Kukkolaforsen). Ett exempel ur min kommande bok Gränsgångare .-68: ”Jag är 12 år och samlar frimärken och köper utländska av en kompis på finska sidan. Jag är säker på att det är förbjudet att bära dem över gränsen och gömmer dem i skorna. Just när jag passerar gränsen stannar jag. Pappa tittar på mig: Mikäs sulla oon, poika? No ei mithän! Jag kan ju inte säga att jag just upphört att existera och först nu blivit till.”    I Gränsens tredje rum, är jag arché, herre över mina frimärken och gränslöshetens härskare. Tull och gränspolis är bara herrar och tjänstemän på den djävligaste nivån.

Detta är vår filosofi, som öppnar portarna till vår litterära estetik. Teater? Den första meänkielispråkiga pjäsen sattes upp 1987, min pjäs Kuutot, som gavs 14 gånger för fulla hus på Folkets Hus i Pajala, ett rekord som stått sig i över 30 år. Vi var också pionjärer genom att Luleå högskola då gjorde ett datorprogram så att vi kunde ha den svenska översättningen projicerad via dator ovanför scenen.

Kuutot är karnevalsk, den utspelar sig på flera plan och i olika tider. När jag skrev den, visste jag inte var vi dramaturgiskt hör hemma. Svaret var jag tvungen att söka när min pjäs Dagning röd, som hade premiär 1993 på Norrbottensteatern, blev vald till Bonnerbiennalen som en av Europas bästa pjäser det året. (Två år tidigare hade Jerusalemin tanssit, från Uleåborgs stadsteater också gästat biennalen.) Jag höll ett tal där och sade b. l. a följande. ”När jag läste Michail Bachtins bok Dostojevskijs poetik, insåg jag att jag som barn hade levt teater, en ordets väldiga teater på byabönen, där min barndoms lekmannapredikanter talade. Det var en karneval, ett skådespel utan ramp och uppdelning i skådespelare och åskådare, ett skådespel man inte betraktade utan levde med och in i. I dessa skådespel var det möjligt för människorna i denna kulturellt-språkliga annorlundhet och marginal att kasta om hela den ordning man levde i. Predikningarna var som monologer i Dostojevskijs romaner: av olikartade, olikvärdiga och sinsemellan främmande material skapade predikanten ett enhetligt eget konstverk, ett drama. Monologen var en dialog mellan alla i salen, människor, änglar och djävlar. Språket var lyriskt som i Höga Visan, det var texter från Apokalypsen, det var Luther och Laestadius, det var historier och anekdoter, parodi och pamflett. Scenen började dofta, den fick en atmosfär. Ordet förvandlade pörtet till en scen. Någon började gråta, en annan skratta; där var dans och performance som bröt tabun och gav röst åt de nertystade och förkastade, de nertyngda och sorgsna som nådde katharsis, inre rening. Som i antikens teater.”    Vi fortsatte året därpå med Ikonmålaren som hamnade på Prix Italia och har översatts till många språk. Senast till slovenska som radioteater.

Operorna och mitt samarbete med Kaj Chydenius har byggt vidare på våra temata: smuggling, gränslöshet, Laestadius, Krig och Matojärvisångerna, till vår första moderna författare, Hilja Byström. Räckvidden är stor och temata gränslösa.

Litteraturens räckvidd då?

Är inte min definition av en gränsmänniska, gränsberättare snäv? Blir vi då inte Saimens sälar, som en föreläsare på Hanaholmen en gång definierade oss som. Var jag ensam om detta? Var jag underlig? Var jag en Saimens vikare? Jag kände mig stundom som en sådan, men då hände något avgörande. Jag skrev en roman, Kasaland, Norstedts 1984, med interferens som litterär metod. Det blev en märklig ordinstallation. Jag tänkte på meänkieli och finska men fingrarna skrev på svenska. Ajo ko reikpää blev ”körde som hål i huvudet” och työmiesten perhäänkattoja arbetarnas bakomtittare (fast det ströks). Jag fick tack vare Kasaland, 1985, en inbjudan till Svenska Vitterhetsakademin, till ett Brittiskt-Svenskt seminarium med temat New Writing in a Multicultural Society. Deltagarna kom från alla världsdelar och det gemensamma för oss alla var att vi skrev på ett annat språk än vårt födelsespråk. Där träffade jag kollegor från hela världens alla hörn, marginaler och centraler. Där var Salman Rushdie, som något år innan utkommit med sin roman Midnights children. I sin föreläsning avslöjade han sin estetiska metod i detta verk: han hade berättat storyn på sitt indiska modersmål men skrivit ner den simultant på engelska. Kazuo Ishiguro var där också.     Jag förstod att jag inte var ensam i mitt gränsvara, i gränsens tredje rum, inte ensam i min mångkultur och inte alls någon Saimens säl. Jag var en del av en världsvid gemenskap av intellektuella, författare. Det var inte jag som med mina tre språk var annorlunda utan ummikot. Som bara hade ett modersmål.

På natten drömde jag att Olof Palme ringde till mig och talade meänkieli. Han undrade irriterat vad vi höll på med. Jag svarade med en dikt som jag min vana trogen skrev ner så fort jag vaknade:

Nyt aurinko nousee meile, yli mailman neekereile. Rättipäät ja mutakuonot: ei niil’ ole ajat huonot. Nyt oon tullu meän vuoro, laulaa vähemistön kuoro, kaikkialla mailmassa: Lontonissa, Pajalassa. Herraskansat, äitipuolet, niilä vasta suuret huolet, niilä vanhaa oon jo kieli, meilä herräämässä mieli. Net laulunsa oon laulanheet, jo Dallaksensa elähneet. Niilei ennää kelpaa mikhään, sanova varsin: s’ole mithään! Tuokaa nautintoja lissää, väkivaltaa naisen nissää. Met niistä rahhaa saama ko met tätä mailmaa jaama. But where is our onkel Sam, arbetskraften den ju försvann. Tyhjinä oon herrain kassa. I am coming back now massa! Toppaamapa laulu tämä, annan kehotukset nämä: Emmä anna ennää perhiin, taistelemma vaikka verhiin.

 

 

Jag är nu i din ålder då man öppnar sitt arkiv. Jag hittar dikter, sånger, distikon, hexameter och utkast på mina tre språk. Jag har börjat i nedre tonåren, på 50-talet. Temat är: språket, gränsen, Gud och Stalin, kalhyggen och miljöförstöring.    Hur långt kan man nå med meänkieli som litterärt verktyg? Någon svarade Sangis. Idag når jag ut i hela världen. Dikten Jag är född utan språk, Olen kielettömänä syntyny, är översatt till fyrtiotalet språk och citeras flitigt. Jag skrev den som ung gymnasist i Haparanda. Och när jag en dag satt i en bil i ryska Karelen hörde jag den plötsligt tonsatt på ryska.

Meänkieli duger som litterärt verktyg. I tidskriften Meänmaa 2-2017 kan ni läsa min essä, Meänkieli som litterärt verktyg.    Mina många språk befriar mig från språken och skänker mig ett nytt litterärt. Så är det i gränsens tredje rum, där språk upphör och blir till, där vi ständigt erövrar livet och blir av med det.    Jag skriver för att uppskjuta döden. Med tre språk är prognosen god. Jag skriver för att uppskjuta minun väen kuolemaa, mitt folks död, ty när ett språk dör, dör ett folk – en gång till, eller hur? Så länge meänkieli lever, lever de som bara kunde det, de som är i gravarna. Om språket dör, dör de en gång till och slutgiltigt. Det är som med slagsmålet i Pajala – det har skett på finska och vittnen vill vittna på finska. Det här kan hända:

  1. Språket försvinner eller också ersätts det av ett blandspråk som är väldigt enkelt och fattigt.
  2. Därmed får det utsatta språket en ändå sämre ställning och uppfattas som ändå mindre värt än tidigare. Dess användningsområde krymper mer och mer och används bara för att håna språket, dess bärare och kultur. Den begränsas till vitsar och revyer.
  3. Det dominerande språket förändrar det ursprungliga språket och därmed också kulturen. Ordförrådet förändras, syntaxen och formerna blir annorlunda. Strukturen i meänkieli blir sveticistisk, meänkieli på svenska och i viss mån får den finska inslag.
  4. Språket förlorar den prägel som är en del av de tidigare språkanvändarnas traditionella kultur. Man börjar härma maktens språk och dess värdegrund. LOVE TORNEDALEN – betyder, att I love Tornedalen, när den dominerande kulturen, dess politik och främmande värden har synliggjort språket för majoriteten. Processen går från att språket nervärderas, utskrattas, påstås vara fult och otjänligt, de gamla värdena krossas och sedan gör man en ansiktslyftning, tatuering och uppsnyggning enligt gällande ideologi och sedan kan man LOVE TORNEDALEN, när det gjorts om.

 

Det här behövs:

Lingvisterna är överens om att ett språk för sin överlevnad, revitalisering och utveckling måste ha:

  1. Skriftspråk: litteratur
  2. Grammatik
  3. Ordböcker
  4. Språkvård/underhåll och service. Allt detta har jag sysslat med och skall fortsätta med. Nu senast med KEXI-Meän kirjailiat.

 

Bengt Pohjanen
Hemoglobinvärdet och rieskan är inte minoritetsgrundande

– Föredrag vid LRF:s årsmöte i Lappträsk 21.11.2015 –

Jag har språket från öst och ansiktet från väst. Jag är i likhet med miljoner andra européer och människor i alla världsdelar en gränsmänniska. Som flerspråkig människa är jag en del av en stor gemenskap och språklig-kulturell aristokrati, men som individ vilar ett hot över mig: ”När ett språk dör, dör ett folk”, har för mig blivit något av ett valspråk. Och mitt är: ”Jag är en av de sista av detta språk och denna stam, rädda oss – nu!”

Mitt födelsespråk har jag fått med modersmjölken. Om det dör har jag visserligen kvar svenskan, det inlärda indoeuropeiska språket, jag fått från väst. Jag har också kvar mitt ansikte som jag fått från valloner, judar, finlandssvenskar, finnar och svenskar. Men mitt språk är min värld och när språket försvinner – försvinner den värld som språket är bärare av. Tornedalen bli en svensk kultur – lik Överkalix och Piteå, med en del egenheter som tunnbröd och palt. Vi har rieskan. Den är god men räcker inte som grund för en minoritetskultur.

Och vad värre är: när mitt språk dör, dör jag och mina fäder en gång till.
Jorden vår arvedel, heter en alldeles utmärkt liten skrift av överstelöjtnant Emil Iivari. Så sant! Med rätta älskar vi vår bit av detta klot!
Vore jag så född på en vid kanten av en myr, skulle jag hålla den för världens bästa plats. Jorden har talat sitt språk före de ugriska och uraliska orden, före samiskan, meänkieli och finskan. Trädens sus och isens råmanden, vattenfallens dån och porlande diken var före oss och alla språk. Ni som är här i kväll – om ni nu inte bara administrerar jord – vet vad jag talar om. Ni, vi förstår språket som var här före orden. Vi vet när vi kör över språkgränsen. Luften meddelar det.

*

Tornedalen – Sveriges tysta myr, som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson inte såg, trots den uppgift den svenska skolan gett henne: att beskriva Sverige sådant det i verkligheten var. Hon lyckades med det motsatta, att dölja det Sverige sådant det i verkligheten var, är och skall förbli.

Myren har varit tyst såtillvida att vi änge nog har vi levt i glömska om vårt eget ursprung. Länge nog har våra öron lyssnat till främmande ord om oss, av dem som tillslöt vår mun. Men inte bara det. Även en frivillig anamnes kan också drabba ett folk, en kultur och ett språk. Vi har drabbats av den. Andra har definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.

*

Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet.
Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne. Inte ens en frivillig anamnes kan förinta våra minnesmärken, labyrinten i Vojakkala, Särkilax och det höga hemoglobinvärdet vi fått från vallonerna och som gjorde även mig till en duktig skidåkare och som gett oss Eero Mäntyranta, Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Mona-Lisa Malvalehto, alla av samma släkt, dit även jag hör och Timo K. Mukka. Vi kan inte leva i det förgångna, men det förgångna lever i oss.
Skrivandet, berättande och ett absolut gehör för orden lever i mig och jag lever i meänkieli, det språk som jag med modersmjölken fått från öst och i svenskan, som jag fått som gåva från väst – av fantastiska lärare i Kassa B 2-skola.

Men språket är hotat. Inte det höga hemoglobinvärdet. Det kan aldrig utgöra grund för ett folk. Blut und Boden har vi sett nog av och skallmätningsapparaturen skall aldrig mer norrut för att definiera oss? Så länge språket lever vet vi vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg.    Utan språk försvinner det långa minnet. Vi vet inte varifrån vi kommer, vilka vi är och vart vi är på väg. Den som glömmer fäderna, glömmer sin framtid.
Det finns massor med uraliska/ugriska folk. Vi har många ord gemensamt. Ett av det viktigaste och äldsta är ordet för det långa minnet, Girija, som estetiserad i legend, sång, besvärjelse, myt, saga och berättelse ger oss vår självförståelse. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Jag vet vem jag är. Jag säger ”estetiserad” därför att det finns också ”politiserad” myt.

Sagan och legenden är skimret över ett folk. Estetiserad myt ger ett folk dess självförståelse på djupet. Politiserad myt har ett annat mål – att glömma fäderna och därmed framtiden. Ett exempel är den seglivade myten om hur staten förbjudit finskan i Tornedalen. Att påstå detta är som att påstå att den svenska skolans bottenplats i dag beror på att staten har förbjudit kunskapen i skolan. Vägen till bottenplatsen är asfalterad av en pedagogik som via de politiserande pedagogerna, främst Stellan Arvidsson, hämtade modellen från DDR.

William Snell har i en artikel (publicerad i Meänmaa 3-4/2015) visat att det även här var en galen pedagogik som var orsaken till att vi inte längre skulle undervisas på vårt eget språk. Jag citerar: ”År 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan.”

*

När jag för 37 år sedan hade skrivit mitt första romankontrakt på Norstedts förlag öppnade förläggaren Thomas von Vegesack dörren ut till korridoren och ropade: ”Nu gör Tornedalen sitt insteg i den svenska litteraturen genom Riddarholmen”.
Sedan dess har jag oavbrutet tjänat Girija, vårt långa minne, vitt och stort, brett och oändligt som snöhavet i Meänmaa som består av enskilda snöflingor.
Varenda minnesflinga ur det stora och långa minnet är till form lika ändamålsenlig som fulländad i skönhet som den hexagonala snöflingan: den skall med sina sex armar dra till sig andra snöflingor, haka fast i varandra och bilda drivor på marken. De ser exakt likadana ut, men i själva verket är ingen snöstjärna den andra lik. En fågel påminner om en andra fåglar, en människa om oss alla, men det finns inte två exakt likadana människor, inte två exakt likadana fåglar, inte två exakt likadana snöflingor, inte två likadana minnesfragment. För att bli en stor berättelse måste våra minnesflingor haka i varandra, locka dem till varandra, med skönhet och med fulländad form. Dikt kallas det. Dikt strävar efter skönhet och form. Skönhet och sanning och synonymer i många språk. Skönheten är en avglans av sanningen.

Jag är som författare lik ett barn som springer ut så fort snöflingor dalar, räcker ut tungan, smälter den och låter den sedan safta sig i munnen och olja tungan till nya sånger, nya berättelser.
Vi kommer en enda gång till denna värld och vi lämnar den en enda gång. Som gäster har vi två seder: komma och gå. Vi dör här för att vi är födda hit. Även vi blir en minnesflinga en gång.

*

Nu arbetar jag på en serie Tornedalska öden och äventyr. Den kommer att omfatta minst fem verk. Den första delen handlar om Korpelarörelsen – Nordens mest mytomspunna rörelse. Myten om den har ofta varit politiserad. Jag har försökt estetisera den för att nå en djupförståelse och för att även ge den sagans skimmer. Jag har gjort det i romaner och pjäser som spelats hemma och utomlands, inte i Pajala, där den politiserande anden Owe Pekkari i strid med svensk grundlag drev igenom ett beslut i självaste kommunstyrelsen, att pjäsen inte fick visas i Pajala kommun.

Boken består av tre delar: en dokumentärskildring av ett tidsvittne, Oskar, en före detta tullman som blivit smugglare. Han är en god berättare och har ett gott minne. Det var han som i släde transporterade Toivo Korpela norrut till de Övre byarna, där den extatiska rörelsen fick fäste. Oskar nämner ledarna vid namn men har också en god berättares förmåga att göra fiktion av fakta, vilket ger berättelsen svikt och flyt. Den andra delen bygger på mina mångåriga forskningar om Toivo Korpela. Här ges en mycket tillförlitlig bild av den mytomspunne mannen från Ähtäri (Etseri) i Vasa län, Finland. Den tredje avslutande delen är mitt försök att ge en bild av rörelsen i dess senare extatiska skede då nattvarden blev lika med samlag och då medlemmarna väntade på en ark av kristall som skulle föra den 666 utvalda till Palestina. Jag är troligen den ende utomstående som rörelsens kvinnor och män öppnat sina hjärtan för och berättat vad de varit med om. Över berättelsen vilar en värme av förståelse och försök till analys och fakta.