Föredrag och litterära texter finns även i Tiuku: http://liipetti.net/aviisi/ och Meänmaan TV: https://www.youtube.com/user/meanmaantv samt Raatiu väylänranta, arkiv: http://vaylanranta.thruhere.net/radio/taattori.html
UNDER DETTA FOTO PUBLICERAS BENGT POHJANENS DIKTER OCH LITTERÄRA TEXTER FRÅN 50- 60- 70-TAL. Bengt Pohjanen började dikta i tonåren.
FÖRFATTARENS FÖRORD
”Jag var elva… Gud, vilka skamligt usla dikter jag skrev! Jag läste dem nyligen, jag sökte efter något som minne. Men nej, det gick inte alls. Allt är en skam… Jag är övertygad om att också Majakovskij skrev många usla dikter i början, men när Burljuk visade honom vem han egentligen var förstörde han alltihop” (Anna Achmatova).
Jag har börjat skriva dikter som tonåring. Jag läser dem nu igen… och det går alldeles utmärkt. Jag skäms inte alls. En del dikter är bra. Så här står det i ett refuseringsbrev: ”De är mycket formfulländade och bitvis mycket fina, men någonstans i bakgrunden ekar klanger från äldre lyriker… Vi skulle alltså vilja föreslå att Ni fortsätter ett tag till innan ni ger Er ut på bokmarknaden” (Thomas von Vegesack).
Ja, den äldre lyriker, vars eko han hör är Harry Martinson.
Jag förstör inte mina dikter. Inte ens de usla. De får vara nedslag i Meänmaas litterära tillblivelse, i en lekstuga i Alanen Kassa. Nu står den vid bron över Tupojoki. Där föddes de första. Där föddes den meänkielispråkiga skönlitteraturen.
Bengt Pohjanen
”Mie olin ykstoista… voi Jumala, kunka kelvottomia runoja mie kirjotin! Mie luin net äsken, mie hain jotaki muistoksi. Mutta ei, se ei käyny laihinsa. Kaikki oon häpeälistä… Mie olen varma, ette Majakovskiki kirjotti huonoja runoja alussa, mutta ko Burljuk näytti hälle kuka hään oikeasthaan oli se hävitti kaikki” (Anna Ahmatova).
Mie olen alkanu kirjothaan runoja teini-ikäsennä. Mie luen net uuesthaan… ja se toimii aivan hyvin. Mie en kyllä häpeä. Jokku runot oon vallan hyviä. Näin kirjotti Thomas von Vegesack aikoihnaan ko mie panin Norstedthiin runoja: ”Net oon vallan täyelisiä muo’olisesti ja osittain oikein fiiniä, mutta jossaki taustassa kaikuu vanhemman lyyrikon säveliä… Mete hottasimma siksi, että Te tjatkatta vielä jonku aikaa ennen ko Tet lähettä kirjamarkkinoile” (Thomas von Vegesack).
Niin, se vanhempi lyyrikko, joka kaikuu oon Harry Martinson. Mie en hävitä minun ruonja. En kelvottomiakhaan. Net saava olla merkkiä Meänmaan kirjalisuuen synnystä, leekstyykassa Alasessa Kassassa. Se pieni leikkitupa oon jäljellä, Tupojoen sillan vieressä. Siinä se alko, siinä synty meänkielinen kaunokirjalisuus.
Oton Pänktti
Det var många gränser vid gränsen
Det var många gränser vid gränsen
det var politiska gränser
som utgjordes av vattenpalt och nötkött
Barn som åt vattenpalt
och ritade hammare och skära
Barn som åt nötkött
och rapade oförskämdheter
mot Stalin.
(60-tal)
Rajala oli paljon rajoja
Rajala oli paljon rajoja
oli polittisia rajoja
jonka veti vesipaltti ja nauanliha
Lapset joka söt vesipalttia
ja riittasit vasaraa ja sirppiä
lapset jokka söit nauanlihhaa
ja röyhtelit hävyttömyksiä
Stalinista
(60-luvula)
Mina dikter Mina dikter nära ett intet,
i en lågande spegelbild av ett gränsland,
där inte bara talet ljuder
utan ljudet talar, där stoft och stenar
har fått röst
(1961)
Minun runot
Minun runot oon likelä olemattomuutta,
liekkivässä rajamaan peilikuvassa,
missä puhe ei vain kuulu,
vain missä itte ääni oon puhuva sana,
Missä tomu ja kivet
oon saahneet äänen
(1961)
Vansinnesvision
Tro mig eller inte, men jag såg en präst,
… som ….. cyklade ….
Han cyklade …… fort….
(1/10-1964)
Mielisairas näky
Uskokaa, olkaa uskomatta,
mutta mei näin papin, ….. joka ….. polki pyörää….
Se polki ….. kovvaa vauhtia….
(1/10-1964)
Jag frågade hav
Jag frågade hav, vind och sång
om alltings varande, blivande och gång.
Vinden är starkast om natten.
Fräter på allt varande,
gör det till blivande.
Sången är till för allt detta.
(2.2.1966)
(2.2.1966)
Mie kysyin mereltä
Mie kysyin mereltä, tuulelta ja laululta
kaiken olosta, tulosta ja menosta.
Tuuli oon öisin voimakhain.
Se polttaa kaikkea olevaa,
tekkee sitä tulevaksi.
Laulu oon kaikkea tätä varten.
(2.2.1966)
I söderns industristäder
I söderns industristäder
sitter vi och gråter
när vi ser flyttlass efter flyttlass
I Ångermanland lämnade vi hoppet
i industristädernas systembutiker våra pengar
Och de som håller oss fångna
ber oss att rösta
och vara glada
för flyttningsbidraget
och helan som går
(1968)
Etelän tehthaila
Eteleän tehthaila
met istuma itkien
ko met näemä
siirtokuorma siirtokuorman perästä
Ångermanlandhiin jätimä meän toivon
tehaskaupunkien viinakauphaan meän rahat
Ja net, jokka pitävä meitä fankina,
käskevä meitä äänesthään
ja olheen ilosia siirtopiitraakista
ja helan går -ista.
(1968)
(1968)
Jag bygger bilder i ord
Jag bygger bilder i ord.
Det är mitt språk nu.
Utan språk gick jag ut i världen,
slagen av vanmakt.
Här födde jag mitt språk
som slår all vanmakt i världen,
ja, jag kände smärtan,
men nu när också efterbörden
är städad,
föder gränsvind glädje i mina bilder,
i mig.
(Ej daterad)
Mie rakenan kuvia kielestä
Mie rakenan kuvia kielestä.
Se oon minun kieli nyt,
vaikka kielettömänä lähin mailmale,
mahottomuuen valtaamanna,
Synnytin kielen,
joka valtasi mailman mahottomuuen,
Synnytys oli kivuliasta,
nyt ko jäljenyksetki
oon korjattu
rajatuuli synnyttää
iloa
Rakennan kuvia kielestä
Rakennan kuvia kielestä.
Se on kieleni nyt,
vaikka kielettömänä
lähdin maailmalle,
mahdottomuuden valtaamana.
Synnytin kielen,
joka valtasi
maailman mahdottomuuden.
Synnytys oli tuskallista,
nyt kun jälkeisetkin
on korjattu rajatuuli synnyttää
iloa
(Ei päivitetty)
Alienationens kväll
Det är en alienationens kväll
när barndomens väggklocka
slagit friden ut
och folket gått till tung vila. Tonårens fimp
glödde i dunklet.
Hjärtat som slog av begärelsens brand.
Så låg tonåren i dunklet
och drömde, brände fingrarna på
fimpen,
gick ut och såg många vårar
brusa bort, många somrar
regna bort. Höstarna skakade bort och
förblev glömda
Brände väggklockan till
och ville slå en bort ur brädet
till en annan verklighet
som inte fanns
22.2.68
Den unge poetens aforismer (1960-70-talet)
Tändstickor behövs inte på månen, inte heller äremedaljer i tredje världen
Mao är död
Kekkonen ger ut sina memoarer. De badar bastu Bresjnev och han – på var sitt håll
Olof Palme är liten till växten. Häri ingen symbolik.
Fälldin är en rejäl karl.
Gösta Bohman
I Chile kan man färdas fritt I Sovjet kan man andas fritt
General Franco gick ofta till bikt och nattvard
Kung Carl-Gustaf har tagit nattvarden två gånger – utan bikt
Kapitalismen är bara ett spöke som irrar kring i Europa Kommunismens spöke sitter fast i taggtråd och gnäller i sin offerkofta
Bäst just nu går offerkoftefabriken
Världen styrs således av passioner och inte av förnuft
Men traktorn för tankarna till människan. Världen till satan
När ett viktigt beslut ska fattas bör det fattas av en
Nästa val och i alla vall framdeles skulle vi rösta på den som inte lovar något
Jimmy Carter dricker inte sprit
I Sverige har vi en borgerlig regering
Världen är full av vakanser
Jag undrar om det inte åter är dags att göra tillvaron till en cirkel utan medelpunkt och radie.
Bryta nacken av diamat, dränka Marx och håna Hedenius.
Sälja histomat till priset av huvudet på en död katt.
Fråga aldrig en präst och hans fru, var och hur de kommit till tro.
Det snöar på ärones kullar
En skön säng är bra
Hundar behövs inte
I Indiens byar vet få vem Indhira Gandhi är. Simon Templar känner de väl
Älven var vacker
Älven var vacker, forsen skön
Gränsen var spänning
gränsen var allt
Språket var blandat
fingrarna små
Polisen kom ofta
de vaktade gränsen
och talade språket
som inte var vårt
De vaktade gränsen
och gränsen var vår
Språket var svårt
och vi sprang
Tullen var hård
och poliserna skrämde oss
bort från en gräns
som för dem var en linje
för oss vårt tredje rum,
där överenskommelser knöts
(1970)
Väylä niin kaunis,
koski ihanaa
Raja oli jännää
raja oli meän kaikkeus
Kieli oli sekotusta
sormet niin pienet
kirrous oli kieli
Polisi tuli ussein
se vahtasi raijaa
ja puhu sitä kieltä
joka ei ollu meän
Se vahtasi raijaa
ja raja oli meän
Kieli oli hankala
ja met laukoima menheen
Kieli oli hankala
Tulli niin kova
ja polisit ajoit meitä
rajalta,
joka heile oli linja,
meile meän
kolmas kamari,
sopimuskamari.
(1970)
Får jag presentera
Får jag presentera
Dig själv
Mig själv
Oss alla
Såsom det kan te sig
mellan
Dig själv
Mig själv
oss alla
Får jag presentera En bit av oss alla
Som nedan följer:
(Slut)
(1971)
Saankos esittää
Saankos esittää
Sinut
Minut
Meät kaikki
Niinku se saattaa essiintyä
ittesti välissä
itteni välissä
meän kaikitten välissä
Saankos esittää
kappalheen meitä
Kuten allempanna följää:
(Loppu)
(1970)
Fan vad jag är rädd
Fan vad jag är rädd
för västgötaklimax i allt
I Watergate
och fattigvård
I vits och vardag
I studiepaket och riksdagsmannaval
Fan vad jag är rädd
för min egen dikt.
(Juni 1972)
Voi piru kuinka pelkään
Voi piru kuinka pelkään
tyhjänhuipentumista
Watergatessa
ja köyhäinhoidossa
Vitseissä ja arjessa
Opintopaketissa
ja valtiopäivävaaleissa
Voi piru kuinka pelkään
omaa runoa.
(Kesäkuu 1972)
Gruppkorsband till alla hushåll
Vi, liksom våra väljare,
har påbörjat ett nytt verksamhetsår.
Våra strävanden att få fler till
att ansluta sig till vårt parti
har inte gett det resultat
som vi hade hoppats på.
Trots detta har vi fortsatt att verka
för ortens gemensamma intressen.
Men för att glesbygden skall
kunna hävda sig i konkurrensen
så krävs det kraft bakom kraven.
Under året 1973 har inte mycket
påvisbart hänt inom vår del av kommunen,
men en ljuspunkt kan vi glädja oss åt
och det är kyrkogårdsbelysningen.
Gruppkorsband tillbaka
Först trodde vi att ovanstående gruppkorsband
till de få hushållen med några
halvdöda gamlingar kvar, var ett skämt
från Mad, men då sade någon:
”Så råa är de inte ens på Mad.”
Vi beslöt att giva en större publik
möjlighet att yttra sig över skrivelsen
eller som det numera heter: reagera på den
helst identifiera den
Inte för att ställa någon till svars
för det finns ingen
Men vi brukar säga
Det kan vara roligt att veta
Vi kan inte underteckna med
våra namn, för det finns inga
som kan håna, förlöjliga
som Palme och hans kommuner
Därför vill vi ödmjukast
endast ge våra korrelat till
texten:
”En som slutat sin verksamhet
sedan länge.”
”En som slutat sträva.”
”En som verkar för ortens gemensamma
intressen med 15 barn, av vilka inga
uppnått resultat i bygden.”
”En som sett utvecklingen på ort och ställe.”
Himlen är en sommarsjö
Himlen är en sommarsjö
över ödebygden
en sommarsjö
med miljoner hjortorn
mogna och gula
på stränderna
Och bergen är berg
Höjer sig mörka
under hjortronmyren
Stiger mörka och branta
mot kalhuggna
statliga höjder
och fjäll
Men byn och byarna
står öde
Ingen offrar bensinkuponger
för ensamma gamla
glömda,
halvt bortglömda
i ensliga stugor
under himmelens sommarsjö
och gula hjortronmyrar.
Men till sommaren
blir sommarsjön jordisk
och hjortronmyren verklig
Och gräshoppssvärmarna
kommer över myrar
Och vid sjöar.
Men vi har blivit
främlingar för gräshoppsfolket.
Muodoslompolo
(1973 Bensinen ransonerad)
Taivas oon kesänen järvi
Mettäperän yli
kesänen järvi
miljoonia hilloja
kypsiä ja keltasia
rannoila
Ja vaarat oon vaaroja
Nouseva tummina
hillajänkän alla
Nouseva tummina ja jyrkkinä
palhjaiksi hakattuja
valtion tievoja
ja tunturia
Mutta kylä ja kylät
oon kylmilä
Ei kukhaan uhraa pensinikuponkia
yksinhäisten vanhojen
unohtettujen takia
puoliksi unohtettuja
yksinhäisissä kämpissä
taihvaan kesäsen järven alla
ja keltasen hillajänkkien.
Mutta kesäksi
kesänen järvi muuttu maaliseksi
ja hillajänkkä toeliseksi
Ja heinäsirkan parvet
tuleva jänkkien yli
Ja järvien.
Mutta meistä oon tullu
muukalaisia heinäsirkan väele.
(1973 Muodoslompolossa)
Dikter skrivna i lekstuga i Kassa 1957-1964
Odaterat
Bekymret om Ikaros’ hot
är en projektion från ett glashus
som hotas av värme och tryckvåg
inifrån
Lekstugan 1961
Språklös gränsmänniska
är i gränssituationer
byggd på förkortningar
och missuppfattningar.
Berövad sin legitimation.
Lekstugan 1961
Språklös gränsmänniska
är i gränssituationer
byggd på förkortningar
och missuppfattningar.
Berövad sin legitimation.
Sommaren 1959
Ivar
en asparnas man
som aldrig blev ren
Hans hjärna var tvättad i Schizbad
Hans lemmar av skuldens förbannelsestrålar
Hans skräck visste asparna ingen bot på
En besynnerlig man var han
Ivar
Sommaren 1957
Efterkrigstiden vid gränsen
Gränsen var vatten
men inte bara vatten
utan helgad av lagen
Vår smugglade Armiro
hostades bort
Vattnet fanns
Lagen fanns
till att skilja
Solbrända
Lättklädda
låg vi vid gränsen och ropade
oförskämdheter
Vårt land är fattigt skall så
förbli för den som korv begär
Gränsen var till för att avgränsa
oss ifrån Armiro
dem ifrån korv
Raja oli vettä
mutta ei paljasta vettä
se oli lain pyhittämä
Meän jopattu Armiro
ryithiin menheen
Vesi oli
Laki oli
erothaan
Aurinkonpanemina
Vähissä hyntehissä
met makasimma rajala ja huusima
ilkeyksiä
Oon maamme köyhä siksi jää
makkaraa jos kaipaa
Raja oli sitä varten, erothaan
meät Armirosta
Dikter från lekstugan i Alanen Kassa den 12.7.1964
Mihinkäs se katosi,
mies, keksi ja lerppahattu
ja musta kahvipannu?
Lapsenmielishiin
alpumhiin,
missä raataminen ja repiminen
oon kullattuina.
Jag sökte Gud
en första orsak
alltings Herre och Skapare
Jag fann en människa
i ångest natt och ensamhet
Hain Jumalaa
ensi syytä
kaiken Herraa ja Luojaa
Mie löysin ihmisen
tuskashaan yöshän yksinäisyyeshään
Råheten sprides i världen allt mer
Råheten sprides i världen allt mer
och det ångar från skrikande slakthus
i världen.
Han slaktas åter och åter
fuktar Golgatas mossa och stenar
med världens försonare blodet.
Och Pilatus två sina händer och sover
stolt som gudars sömn.
Raakuus leviää mailmassa vain
ja mailmaan lahterit
vain höyryävät.
Hänet lahathaan taasen ja taasen
kastelee Golgatan sammalta ja kiviä
mailman sovitusverelä.
Ja Pilatus pessee kätänesä ja nukkuu
ylpeännä ko jumalten uni.
En annan röst
Aspdarr och korsträ
korsdarr och aspträ
Bastuved och blodsbastu
Köld hetta och ångest
Mörker och död
till
ljus och liv
och dröm om liv
och åter liv
Toisenlainen ääni
Haavantärinää ja ristinpuuta
ristintärinää ja haavanpuuta
Saunapuuta ja verisaunaa
Pakkasta kuumuutta ja ahistusta
Pimmeys ja kuolema
muuttuu
valoksi ja elämäksi
ja unelmaksi elämästä
ja taas elämää
Röster under asparna
Jag tog min tillflykt under asparna
när barndomens väggur
tungt slagit friden ut
och folket omkring mig gått till vila.
Jag låg i skymningen en stund
och ville flyta ut i den och upplösas
Jag drömde en skymningsdröm om kattliv
om kattsjälens nio liv
om ett intensivt, språngfärdigt, fast liv
Tills fimpen vars glöd hindrade mig från
att flyta bort
glödde som kattöga i skymningen
brände ett ärr på mitt finger
Jag tvingades till ett liv
under asparna
för att inte flyta bort
Vi under asparna
Vi under asparna
har stoppat yxan
slagit den hårt på stubben
rätat på oss tagit oss
för ryggen
torkat svetten från pannan
avautomatiserat
hjärnan och tingen
hoppat ur scenen
på sinnebildernas tvångsteater
och tagit vår tillflykt
under asparna
Byslaktarens son, Åhlenoholm och Stalin
Byslaktarens son dröjde ofta
i djup begrundan inför porträttet av
Åhlenoholm
den allvarlige mannen
som hängde i Dalens kök
vid den tiden
Han nämndes aldrig
bara hängde där för begrundan
Det blev annorlunda när
Stalin
intog hans plats i köket
Han nämndes vördsamt
ofta
Han var med i kökets liv
Marx och Lenin nämndes i skuggan av
Stalin
Byslaktaktarens son förlikade sig aldrig med
Stalin
Mönstren räckte inte till
Svårigheten
att få mönstren
att räcka till
gav oss ångest
i vår trängda gränstillvaro.
Instruktioner var oss givna
för beteende i gränssituationer
men den faderliga kylan i tilltal
tog struptag
Svaret uteblev
och det svartnade för ögonen
Ångesten vände oss
med ryggen mot de stora sammanhangen
Dalens kök
Dalens kök var till formen lika
Anden och åskådningen varierade:
I Porträtt av Åhlenoholm
II Porträtt av Stalin
III Väggskyltar med:
Hemmets lycka är förnöjsamhet
IV Lova Herren min själ
V Levande gris i köket
Laakson köökit
Laakson köökit olit mallilthaan samoja
Henki ja aate vaihteli:
I Åhlenoholmin potretti
II Stalinin potretti
III Seinätauluja, joissa:
Kodin onni on tyytyväisyys
IV Kiitä sieluni Herraa
V Sika köökissä
I Dalen sade man
I Dalen sade man:
Om Amerika:
Gangsters förstår gangsterspråk
I Dalen trodde man:
Att Corned-beef gjordes av negerkött
I Dalen sade man:
När någon dog:
En mindre vid matbordet
eller gränsrensning
och gav så till känna
att den bortgångne uppmärksammats
att man deltog i sorgen
I Dalen sade man:
När någon föddes:
Världen är full av vakanser
I Dalen sade man:
om jämlikhet:
Att sådan fanns på kyrkogården
Laaksossa sanothiin
Laaksossa sanothiin:
Ameriikasta:
Rosvot käsittävvä rosvojen kieltä
Laakossa uskothiin:
Ette Coorned – Beef oli tehty
neekerinlihasta
Laaksossa sanothiin:
Ko joku kuoli:
Yks vähempännä ruokapöyässä
taikka rannankorjua
ja niin ilmotethiin
ette vainaja oli huomattu
ette otethiin ossaa surhuun
Laaksossasanothiin:
ko joku synty:
Mailma oon täynä leetipaikkoja
Laaksossa sanothiin:
Tasa-arvosta:
Ette sitä löyty kirkkomaalta
Åhlenoholm flyttades
Åhlenoholm flyttades
till utedasset priskuranterna likaså
alltefter som nya kom
Där benådades den fattige drömmar
drömmar om att äga vad
priskurantsidorna visade
drömmar om att vara som
Åhleoholm på väggen
Inne i köket härskade Stalin
Ingen i köket låtsades om
drömmarna på utedasset
Priskurantsidorna försvann en
efter en och de gamla drömmarna
ersattes av nya
Åhlenoholmi siirethiin
Åhlenoholmi siirethiin hyysikhään
priskuräntit kans
sen myötä ko uusia tuli
Sielä köyhäle armotethiin unelmia
unelmia kaiken sen omistamisesta
mitä priskuräntin plaavit näytit
unelmia olla ko
Åhlenoholmi seinälä
Köökissä Staalini hallitti
Ei kukhaan köökissä ollu tietävinhään
hysikän unelmista
Priskuräntin plaavit katosit
yks toisen perästä
ja vanhaat unelmat
korvathiin uusila
Här publiceras senare litterära texter
Fåå ja loov (1999)
1.
Pojken stod vid fönstret och såg hur grannen kanade in på gården med cykeln över sig. Det var i slutet av april och mycket halt. Grannen hoppade upp och gav cykeln en spark. Hjulen snurrade ännu på cykeln när han rusade in i köket samtidigt som han borstade av sig lera och damm och drog upp Norrskensflamman ur stövelskaftet. Cykelhjulen slutade snurra, det blev alldeles tyst i köket.
Grannen tog inte av sig skärmmössan. Han hälsade inte ens med en nick utan stod som en staty med Norrskensflamman i handen som en kungens kurir. Han slog tidningen mot handflatan.
– Nu ska de till månen, hojtade han och kippade efter andan.
– Vem då, frågade Pojkens pappa.
– Partiet förstås, ropade grannen och tog av sig mössan.
– Vad ska dom där och göra, frågade Pojkens mamma som stod med stävan i handen vid spisen. Hon var på väg till ladugården.
– Bygga det klasslösa samhället förstås, skrattade grannen och tog ett skutt framåt.
– Ska dom ta Stalin med sig?
– Det kan behövas en far Solig även på månen, förklarade grannen och stoppade vänstra handens tumnagel mellan tänderna och bet ihop och grinade.
– Och det där tror du på!
– Du tror ju att himlen finns och dit kan man inte ens skriva brev, men till Sovjet kan man skriva och få svar, sa grannen och hoppade jämfota så att trasmattan knycklades ihop i en hög.
– Då måste bror din ha farit till himlen. Han har ju inte svarat på ett enda brev sen han for trettifyra.
Pojkens mamma smällde igen dörren. Grannen blev stående med den hoprullade Norrskensflamman i handen; den såg ut som en batong.
Pojkens pappa tände en cigarett.
– Sätt dig, sade han.
– Den socialistiska arbetarrörelsen ska bygga en dansbana, sade grannen med låg röst och satte sig vid bordet, där han brukade sitta och prata om laxfiske och höbärgning innan han blev medlem i partiet.
– Ska den också ligga på månen?
Pojkens pappa tittade upp i taket och blåste rök genom näsan. Han log.
Grannen hoppade genast upp och tog på sig mössan.
– Dansbanan ska byggas mellan vägen och Udden, på din mark! Det har partiet beslutat.
Pojkens pappa fimpade, men tände genast en ny cigarett. Hans händer darrade något och han lät tändstickan brinna en stund innan han tände cigaretten. Han slängde den brinnande tändstickan i askkoppen, där den slocknade långsamt.
– Jag hade tänkt bygga en kiosk där, sade han.
Grannen vred mössan hastigt bak som han brukade när han diskuterade politik. Han tog fram pipan ur bröstfickan på blusen och tobakspungen av läder ur byxfickan. Han började fylla pipan. Hans händer darrade så att det föll tobak på golvet och han hade svårt att tända pipan trots att han drog så att det bildades djupa gropar i kinderna och Pojken tyckte att han liknade en morrande finnspets.
– Så du tänker inte skänka den socialistiska arbetarrörelsen någon mark? Va? Då kanske den kan ge dig två meter gånger en och en halv när Stalin kommer.
– Snälla Bertil, nu ska du inte…
Grannen tog pipan ur munnen och avbröt pojkens far.
– I så fall bygger vid dansbanan där, femtio meter från ditt hus, så nära att borgare och fascister inte ska få någon ro om sommarnätterna när den socialistiska arbetarrörelsen dansar till Stalins ära.
Pojkens pappa satt tyst. Grannen fumlade med pipan och det föll glöd på golvet.
Den rykte ännu när grannen gav cykeln en spark och hoppade upp på den. Han cyklade norrut.
Pojken torkade handflatorna mot byxbenet. Han var torr i halsen och han darrade. Han tittade på sin far som rökte tankfullt. Pojken hade en känsla av att hela världen var full av socialistisk arbetarrörelse.
2.
Det blev sommar och Pojken flyttade till sin farfar. Om kvällarna låg han i kammaren och lyssnade på ljudet från hammarslagen som följde honom in i sömnens värld, där nakna människor dansade medan Stalin satt på en tron som en egyptisk Farao och smulade mahorka i pipan .
På midsommaraftonen cyklade grannen mot dansbanan. Han var barhuvad och hade en klädnypa i byxbenet. Några timmar senare började dragspelsmusiken. Pojkens farfar satt vid köksbordet och drack brännvin. Pojken fick också lite. Brännvinet värmde i magen och han kände sig mycket upprymd.
– Nu går vi och dansar, pojken min, sade hans farfar och tog honom i handen.
Biljettförsäljaren frågade efter biljett men Pojkens farfar fnyste och sade att han hade rätt att dansa så mycket han ville på sin egen mark. Han vägrade köpa biljett. Biljettförsäljaren påstod att Pojkens farfar föraktade en helig sak.
Pojken satte sig på en stubbe. Fåå ja loov? hördes det gång på gång och Pojken tänkte att även han en dag skulle lära sig att prata fin svenska så att han med ett enda fåå ja loov skulle få hålla om grannens hustru, som farfar.
Pojken hade svårt att somna. Inne i pörtet skrattade hans farfar och grannens hustru. Fåå ja loov. Ja de fåå duu jääna. Så sa dom.
– Vi ska inte prata om det här så att kvinnfolk får nys om saker och ting som bara vi karlar förstår, sade Pojkens farfar morgonen därpå.
Pojken nickade.
3.
Pojken gick längs stranden med ett metspö på axeln. Han drogs mot dansbanan som nu stått färdig i flera år. Virket hade mörknat och det var mycket skräp där. Pojken hittade en filtercigarett. Han tog upp den och satte den mellan läpparna. Det var läppstift på filtret och han kände smaken av det och en underlig doft i den varma solen. Det var alldeles vindstilla. Solen värmde hans nakna ben. Fåå ja loov, får jag lov, får jag…får…Pojken visste nu att det inte bara var en formel som man kunde stämma blod med, utan att orden betydde något.
Pojken såg hur hans byxben höjdes. Han blundade och det svindlade för honom. Han såg den nakna ryggen på grannens hustru och han kände do av dansandeflickor och smaken av läppstift. Han ryckte till och satt en stund med slutna ögon. Sedan spottade han ut fimpen och såg sig omkring och torkade sig om munnen med gräs. Han gick snabbt därifrån.
Pojken försökte meta, men det kändes inte som dagen innan. Strömmen hade fått ett dovare ljud och ett tungt regnmoln hängde över den täta granskogen. Han sprang längs stranden och blev så anfådd att han var tvungen att sätta sig vedboden för att vila sig. Någonstans i hjärttrakten hade en känsla av overklighet.
Pojken gick in. Hans farfar satt vid köksbordet och drack brännvin.
– Du är en riktig karl du, sade han och rapade, snart ska du gå på dans. Du säger fåå ja loov. Och du ska få se att dom säger: jaa de fåå du jääna!
Pojken gick in i kammaren.
– Ska du ha en liten jäkel?
– Nä, inte nu, sade Pojken med sin redan mörka röst.
Han ställde sig vid fönstret. Han såg de första regndropparna på rutan. Vinden rörde löven och kvistarna på björken utanför allt snabbare.
Tomasnatten
Årets mörkaste natt, Tomasnatten den 21 december är magisk, rent av farlig och därför lockande att vaka i. Tiden står stilla en röd sekund, tveksam om den åter skall orka börja sin långsamma vandring mot ljusare tider. I denna natt går de döda igen. Lider, stall och stränder besöks av mörka makter medan änglarna börjar ställa sig vinge vid vinge för att skydda det heliga barnet i Betlehem.
På stranden ser jag en man och en svart hund. De står mellan nuet och det förgångna, de står mitt i den tid som på båda sidor om dygnet är lika lång. Tiden står stilla. Vintersolståndet står det i min kalender.
Från den andra sidan älven kommer döda på besök. De sjunger en underlig sång om vintern. Mannen med den svarta hunden svarar med en dikt som han brottas med denna natt:
Hela vintern
Har mitt hjärta varit stumt,
Min röst har dragit sig tillbaka
I stoftet.
Jordens heta källor
har fyllts dag för dag.
Vad händer nu?
Jag börjar tala med en ny tunga
ur den spruckna jorden,
med en tystare än någonsin före.
Jag tar lärdom av de ödmjuka bergen,
jag lyssnar till vad de talar om i denna natt
när vindarna har slagit sina pannor i sten. (Niilo Rauhala, övers. Bengt Pohjanen, ur Mellan snön och solen, 1981)
Den svarta hunden betraktar mannens mun, svarar med ögon, där alternativen finns: därför att så många i vår tid tänker annorlunda, lyssnar jag till mitt hjärtas röst.
Det är Tomasnatt. Han ställer sig på bron till sitt röda hus som likt en blodsdroppe lyser i drivan. Mannens vemod vakar och på dess skuldror vilar månen, vars ögon borrar i natten, söker sångernas sångare, ni vet han som ställer den yttersta frågan om vadan och varthän.
Det är Tomasnatt. Bergen bortom älven sover, byn vid dess fot på andra sidan är ett pärlhalsband mellan nattens fingrar. Himlen brinner. Skall den störta samman i natt? Hur mycket partikelutstrålning och kollisioner med jordatmosfären tål himlen utan att den yttersta natten kommer?
Mannen går in i stallet. Han fyller ved i kaminen, tittar på klockan och slår på radion. Nu hör han den igen, den överjordiska musiken. Den svarta hunden sätter sig och hästarna slutar tugga. Kom inte och säg att norrskenet inte hörs!
Det är Tomasnatt, hans tusende och första vaknatt. Han går in i det röda huset medan kölden skäller i kapp med hunden. Han täcker över barnens ben, trötta av lekar. Snart har de lekt sig i väg och de fattiga åren kommer. De har redan kommit. Tomasnätterna blir fler och fler och för varje år blir grenarnas korslagda skuggor allt tydligare på den månbelysta gårdsplanen. Vi är alla på väg bort och vi har länge varit på väg att avklädas.
Han går åter mot stranden. I den hårda snön några steg från hans frysande fötter ligger en ripa, vars heta hjärta bultar i snön. Överallt bland de frusna bergen, under de självmedvetna granarna, mellan frusna stränder ligger tusen varma kroppar som ångar likt springande hästar i avlägsna byar, där det strömmande vattnet ensamt lever i väntan på solens flammor över bergen. Det är så mycket varmt blod att bergen kunde dofta.
Det är Tomasnatt. Genom avverkad skog flyr hästar från gångna tider. De är människans eviga följeslagare. Var drömmer alla sovande om? Varför har ni kommit? Varför har ni drivit bort hästarna? Varför har ni droppat blod i snön? Kom ni hit för att söka er eviga stund på jorden? Varför sover ni då, den är här.
Det är Tomasnatt, den brusar som en älv i fjärran. Men här finns ingen brusande älv. Är det strömmen som saknar bro?
Det är Tomasnatt. Han ser över niporna i norr. På den frusna älven dansar bondkvinnor. De viftar farväl med brinnande lovikkavantar. Händer trevar i snön för att befria den blödande svanen som flög för långt och glömde fara. Den har frusit fast i isen. Nu slår den med blodiga vingar så att himlen brinner. Nu längtar han dit, där stränderna aldrig fryser, men där inte heller himlen brinner.
Mannen går in i stallet. Den svarta hunden ställer sig på hästens skugga. De ser varandra i ögonen. Det är tomasnatt. Den natt tiden står stilla en död sekund.
(Ljudbok: Den magiska julen i Kassa)