Sällsamma öden, fantastiska händelser, udda existenser och långdanser kring smugglade hästar, nya gudar, profeter och utopier. Bengt Pohjanen trespråkiga berättarröst har ljudit från Tornedalen sedan debuten för över tjugo år sedan.

Berättaren i hans nya roman, Trevliga djävlar, har lämnat sin tjänst som Kunglig Majts gränsridare och blivit smugglare och gulaschbaron av Guds nåde. Hans berättelse på meänkieli – förmedlad till svenska genom tolken Tornaeus – för oss från Miljonstranden i Haparanda till Titanic, till Amerikas storstäder och prärier, varifrån smugglarna kommer hem med en totempåle i vilken mäktiga gudar bor. Den orsakar förvirring, förbannelse och nya osannolika äventyr och händelser. Kan det vara denna totempåle som får kvinnorna att lämna korna omjölkade för att gå in i en religiös sekt som har sexuell frigörelse som sitt program? Hur kan man annars förklara att fromma kvinnor plötsligt hänger sig åt libertinistiska orgier? Vilken är den gåtfulla kraft som får männen att lämna timmerskogen och bestämma sig för att resa till Palestina med den nya tidens Titanic, en ark av kristall som skall föra 666 heliga och trevliga djävlar till Palestina och tusenårsriket, där Sandvikens hungerfiol inte längre skall gnissla.

Bengt Pohjanen – en författare i tre berättare – låter denna humoristiska, vackra och rörande historia ljuda ur hans mustiga flerspråkiga urgrund, där de halsbrytande språkorgierna har kosmisk funktion: det blir som man säger. Verkligheten är språkets lydrike och språket spränger alla gränser, svaren behöver inte vara i samma kasus som frågorna och berättelserna tar ut svängarna. Köttet kan med ordens magi bli heligt och könet rent. Gud har skapat både näsan och baken på människan. Så förkunnar Toivo Korpela och MeänJieesus, våran Jesus.

Några av gestalterna känner vi igen från Bengt Pohjanens tidigare romaner, likaså de tornedalska orden knapsu och ummikko, pixpojkar och tullhundar. Berättarrösten, f d gränsridaren, har vi också tidigare hört i Pohjanens romaner, men aldrig med en sådan lust och språklig frihet som i denna roliga och tårdrypande historia som utspelar sig i Tornedalen, på Atlanten, i Marocko och på Brasiliens Gevaliafält. Människorna i Bengt Pohjanens roman tar plats, de söker förvandlande ord och heta formler, iskalla sejdord som sätter Tornedalens människor, trealnarsgudar, i centrum av kosmiska händelser.

Tornedalens trespråkige författare har skrivit romanen på tre språk, svenska, meänkieli och finska. Bengt Pohjanen är ju unik: en författare i tre berättare. Nu har han skrivit en roman av ett och samma väsen, men i tre olika oljugbart sanna versioner.

___________________________________________________________________________________________________

“Ett sprakande fantasteri alltså som får vissa latinamerikanska ‘magiska realister’ att framstå som slätkammade epiker.” (Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet)

“Bengt Pohjanens nya roman är…en inre dialog i karnevalisk anda, där en tornedalsk Odysseus återskapar Tornedalen med dess människor och historia…Boken är så mustig att håret reser sig och så rolig att man får kronisk hicka…så djupsinnig, så grym, så avslöjande, så kryptisk, så kärleksfull och så djupt poetisk att man blir alldeles förskräckt.”
(Kajsa Öberg Lindsten, Ord & Bild)

“Den muntliga mästerberättaren Pohjanen på prosa, man tackar!” (Ingemar Nilsson, NSD)

“…känner jag mig fullständigt nerbrottad och det är inte ofta jag lämnar en roman med den känslan.”(Lennart Bromander, Aftonbladet)

“Pohjanens nya roman bygger på en stark konstnärlig vision…; skapa ett nytt språk – varken mer eller mindre.” (Björn Widegren, Gefle Dagblad)

“…en stark och smakrik pölsa.”(Jonas Thente, DN)

“Pohjanen kan verkligen konsten att berätta en historia…sanslöst fascinerande roman.” (Thomas Almqvist, Skånska Dagbladet)

“Han leker med ord och formuleringar…Läsaren får sig ett skratt allt som oftast.” (Åke Svidén, Västerbottens Folkblad)

“Och mer än så. Med Trevliga djävlar tar den tornedalska skrönan plats i den litterära frontlinjen.” (Lasse Stenman i Haparandabladet)